Detta är det sista inlägget ni kommer att ha anledning att läsa här. Nej, ni behöver inte vara oroliga. Vi värdelösa litzine ger inte upp, Vi värdelösa litzine har helt enkelt bara flyttat. Vårt nya hem är tillsammans med resten av kulturkollektivet Vi värdelösa.
Där fortsätter våra begåvade skribenter att spruta ut insiktsfulla texter om litteratur i allmänhet och synnerhet. På http://www.vivärdelösa.se/litzine finns även våra tidigare artiklar upplagda, så ni behöver inte oroa er för att gå miste om något.
Postat i:Pressmeddelande , Redaktionen
När jag av olika oklara anledningar hamnar i en bokhandel, och mer specifikt framför den respektive lyrikavdelningen, någonstans i den anglosaxiska världen slås jag nästan alltid av, utöver det omfångsrika och varierande urvalet, hur tunna många av böckerna är. Ni kanske redan nu ser sambandet mellan de många tunna böckerna och det omfångsrika och varierande urvalet. Men för säkerhets skull tänkte föra resonemangen in på än djupare vatten – för att hålla fast vid symboliken, Bokhandelns öppna hav. Dessa många tunna böcker jag nu nämnt är så kallade pamphlets, häften på ren svenska. De senaste åren har marknaden sett ett eskalerande flöde av dessa kortare diktsamlingar. Förklaringen känns kanske given, det är ett smidigt, ekonomiskt och snabbt sätt att få ut samtida litteratur i en värld som visar mindre och mindre intresse för det tryckta ordet och mer och mer beundran för de digitala berättelserna (med det inte sagt att beundran för de digitala berättelserna är någonting negativt, reds anm.). Inte minst för mindre verksamheter, med litet kapital. Beaktansvärt är dock att det inte bara är mikroförlag som Hearing Eye, Oystercatcher, Pig and Hog, Salt och Tall-lighthouse som sprider litterära aptitretare. Bland boklådans hyllor hittar man även lyrikutgivningens titan – de som satt dikten på sjökortet med klassiska modernister som Samuel Beckett, Allen Ginsberg, Sylvia Plath och mer samtida mästare som Carol Ann Duffy, Alice Oswald och Jo Shapcott – Faber&Faber. Deras serie 
En introduktion av Allen Ginsberg, eller vad som kom att kallas the Beat Generation, är knappast nödvändigt. Tillsammans med Jack Kerouac och William S. Burroughs tillhör han de mest, om inte lästa så i alla fall namnkunniga personligheterna i USA:s litterära 1900-tal. Vem har inte läst On the Road, Naked Lunch och åtminstone gluttat lite i, eller i alla fall wikipediat, Howl and Other Poems? I det så banbrytande 50-talet slog de igenom som representanter för den unga, arga självständigheten. Celluloidhjältarna Brandon och Dean gav tonårsnihilisterna ett ansikte, pelvsi-och-rytmmusiken gav dem ett tidsfördriv och de tre musketörerna av beat gav dem, trots sin disparata ålder, en röst. På många sätt och vis var det en fråga om rätt tidpunkt och rätt plats – en efterkrigsvärld med ökad ekonomisk frihet och minskad tro på forna ideal i kombination med en industriell våg av dåliga arbetsförhållanden och politiskt förtryck – men i fallet ”Howl” handlade det även om en moralistisk motreaktion som skapade dikten, författaren, förläggaren och den litterära rörelsen ofantligt mycket mer uppmärksamhet än vad en debutant brukar generera. Kritiken och den berömda sedlighetsprövningen, rättegången som kom att avgöra inte bara huruvida verket var demoraliserande utan också ifall man överhuvudtaget kan belasta en kulturyttring med ett dylikt ansvar, resulterade i det paradoxala intresse som fick Joe Average att plötsligt engagera sig i poesi. Vad de kom fram till kan nog tyckas oklart, men Lawrence Ferlinghetti, som i egenskap av ansvarig utgivare stod åtalad, blev friad. Något som beskrevs som en seger för rättvisa såväl som yttrandefrihet. 
En av de senaste årens diktsamlingar som jag ofta återkommer till, som jag plockar ner från bokhyllan och bläddrar några sidor i eller tar med mig till sängen och bröstar upp mig med, är Marcus Birros Svarta Vykort. Den kom 2007 och är en ganska märklig bok i det svenska poesilandskapet. Lättläst. Oambitiös på något sätt. Inte minst är det märkligt att den inte omskrivs mer än vad den faktiskt gör. Det är en sådan där bok som man häpnar inför, man sitter och stirrar på sidorna och tänker: läser jag verkligen vad jag läser? På något sätt är det för oerhört, att ett sådant till ytan harmlöst litet häfte skulle kunna innehålla ett sådant rakt igenom kristallklart och visionärt verk. 
Hur hårdbarkad anglofil man än påstår sig vara bör man nog erkänna att allt från England inte är gyllene: Margaret Thatcher, Liverpool F.C. och 
Alla hjärtans dag – förälskelsens mesta manifestation. Par efter par exploaterar sin passion i småvoyeuristiska kärleksmöten runtom på stadens alla restauranger. Jag har ingen statistik på ur många som faktiskt firar denna artificiella högtidsdag, och det spelar egentligen ingen roll. Men vänta lite: Ingen behöver oroa sig över att detta kommer bli en litania över den 14 februari och närslutna merkantila bondfångeri. Denna kverulantiska pekpinne handlar inte så mycket om kärlekens egentliga innebörd eller om hur kommersiella krafter och moralister gör gemensam sak för att upphöja de normerande parförhållandenas förhärskande ställning. För oavsett om man ser tvåsamheten som en föreskriven ändhållplats eller drömmarnas lustgård vid den sliriga landsvägen Livet finns det alltid en överhängande risk att bränslet tar slut. Den, ack så, omskrivna falnande passionen är väl kärlekens solitärt största hot. Nu menar inte jag att Alla hjärtans dag nödvändigtvis måste vara den metaforiska bensinmacken. Minnesdagen fungerar här endast som en infart till månadens dikt:
Ute i den oändliga etern, kallad Internet, föds och dör nya fenomen oavbrutet, vissa som ljudlösa urladdningar andra mer likt supernovor. Communitys, bloggar och interaktiva programvaror tycks skapa sitt eget kretslopp med döende och reinkarnerade nätverk. Man skulle kunna hävda att det grundar sig i en av samhällets mest fundamentala hörnstenar – individens röst. Det handlar om att göra sig hörd och om att lyssna. Den digitala tekniken har underlättat detta avsevärt. De sociala medierna riktade mot det skönlitterära skrivandet har skapat en ny värld av litteratur. Inte baserat i innehåll, kvalitet, estetik eller några andra textkriterier, utan uteslutande i mediet. Utan att behöva gå in på detaljer kan man dra slutsatsen att detta också påverkar de ohörda, obemärkta, med andra ord, de opublicerade författarna. Men nu är det inte om det denna text ska handla.
